anspråkslösa bostad och de förbättringar, som där höllo på att införas, och han fann i mrs Philips en mycket uppmärksam lyssnarinna, vars höga tanke om hans betydenhet växte i samma mån som hon hörde allt detta och som beslöt att relatera alltsammans för sina grannar, så snart hon kunde. Flickorna, som icke kunde lyssna till sin släkting, tyckte, att väntan blev mycket lång. Äntligen var den dock slut; herrarna kommo, och när mr Wickham inträdde i rummet, kände Elisabet, att hon varken hade sett honom förut eller tänkt på honom sedan med den minsta grad av oförståndig beundran. Officerarna i —shireregementet voro i det hela en samling mycket aktningsvärda, belevade män, och dagens gäster voro de bästa av dem, men mr Wickham stod lika mycket framom dem i anseende till sin person, sitt utseende och sin hållning, som de voro överlägsna den däste morbror Philips med sitt breda ansikte och sin doft av portvin, vilken följde dem in i rummet.
Mr Wickham var den lycklige man, mot vilken nästan vartenda kvinnligt öga vändes, och Elisabet var den lyckliga kvinna, vid vars sida han slutligen satte sig, och det angenäma sätt, varpå han genast började ett samtal, ehuru det endast rörde sig om att det var en ruskig afton och att man troligtvis hade att vänta en regnig tid, gjorde det klart för henne, att det vanligaste, tråkigaste, mest utslitna ämne kan bli intressant genom den talandes skicklighet.
Med sådana medtävlare om det täcka könets uppmärksamhet som mr Wickham och officerarna tycktes
