förträffliga umgänge, det erbjöd dem. Sällskapsliv, det tillstår jag, är oundgängligt för mig. Jag har haft stora missräkningar i livet, och jag kan inte fördraga ensamheten. Jag måste ha sysselsättning och umgänge. Militärlivet är inte vad jag egentligen var ämnad till, men omständigheterna ha nu gjort, att jag finner mig däri. Jag skulle ha blivit präst — den prästerliga banan var målet för mina studier, och jag skulle vid denna tid ha varit i besittning av ett mycket värdefullt pastorat, om så hade behagat den herre, vi just nyss talade om.
— Verkligen?
— Ja, avlidne mr Darcy förordnade i sitt testamente, att jag skulle kallas till det bästa pastorat, han hade rätt att bortgiva. Han var min gudfader och synnerligen fästad vid mig. Jag kan inte göra full rättvisa åt hans godhet. Han ämnade frikostigt sörja för mig och trodde, att han gjort det, men när pastoratet blev ledigt, gavs det åt en annan.
— O himmel! utropade Elisabet. Hur kunde detta ske? Hur kunde hans sista vilja så åsidosättas? Varför sökte ni inte upprättelse med lagens hjälp?
— Det var en oformlighet i testamentets ordalag, som gjorde, att jag inte kunde hoppas på någon hjälp av lagen. En hederlig man kunde inte ha betvivlat avsikten, men mr Darcy behagade betvivla den eller behandla den som endast ett villkorligt anbefallande och påstå, att jag förverkat alla anspråk genom överdådigt liv, obetänksamt handlingssätt, kort sagt allt möjligt. Säkert är, att pastoratet blev
