och att hon, fastän hon är hans beskyddarinna, är en högmodig, inbilsk kvinna.
— Jag tror att hon är båda delarna i hög grad, svarade Wickham, jag har inte sett henne på många år, men jag kommer mycket väl ihåg, att jag aldrig tyckte om henne och att hennes sätt var befallande och övermodigt. Hon har rykte om sig att vara utomordentligt klok och intelligent, men jag tror nästan, att en del av hennes själsgåvor tillskrivas henne på grund av hennes rang och förmögenhet, en del på grund av hennes myndiga sätt och återstoden på grund av stoltheten hos hennes systerson, som vill, att alla, som stå i släktskapsförhållande till honom, skola vara ovanligt intelligenta.
Elisabet medgav, att han hade givit en mycket antaglig förklaring av förhållandet, och de fortsatte att språka under ömsesidig belåtenhet, tills supén gjorde slut på kortspelet och gav de andra damerna deras beskärda del av mr Wickhams uppmärksamhet. Ingen verklig konversation kunde äga rum på grund av sorlet bland gästerna, men hans sätt fann behag hos alla. Vad helst han sade, sade han, och vad helst han gjorde, gjorde han på ett behagligt sätt. Elisabet gick därifrån med huvudet fullt av honom. Hon kunde under hemvägen icke tänka på något annat än mr Wickham och vad han hade berättat för henne, men det blev icke tid för henne att ens nämna hans namn, ty varken mr Collins eller Lydia voro tysta ett ögonblick. Lydia pratade oupphörligt om lottospel, om de spelmarker hon hade vunnit, och dem hon förlorat; och mr Collins beskrev mr
