misstanken, att han avsiktligen mr Darcy till behag blivit utesluten vid mr Bingleys inbjudning till officerarna, och ehuru detta icke precis var fallet, förklarade hans vän mr Denny, ivrigt tillspord om saken av Lydia, att han med säkerhet icke skulle infinna sig; han omtalade för dem, att Wickham hade måst resa till London i affärer dagen förut och ännu icke hade kommit tillbaka, och tillade med ett betydelsefullt leende: — Jag tror inte, att hans affärer skulle ha kallat honom bort just nu, om han inte velat undvika att träffa en viss herre här.
Denna del av hans meddelande, som icke hördes av Lydia, uppfattades av Elisabet, och som det gav henne visshet om att Darcy icke bar mindre ansvar för Wickhams frånvaro, än om hennes första misstanke hade varit grundad, blevo alla hennes känslor av motvilja mot den förre så skärpta genom hennes missräkning, att hon knappast på ett någorlunda hövligt sätt kunde besvara de artiga frågor, vilka han strax därpå kom fram och riktade till henne. Uppmärksamhet, undseende, tålamod gentemot Darcy var förolämpning mot Wickham. Hon var besluten att ej inlåta sig i något slags samtal och vände sig bort med en misslynthet, som hon icke helt och hållet kunde övervinna ens då hon talade med mr Bingley, vars blinda partiskhet retade henne.
Men misslynthet var något främmande för Elisabet, och ehuru alla hennes förhoppningar för aftonen svikits, lät hon sig icke länge behärskas därav, och sedan hon omtalat alla sina bekymmer för Charlotte Lucas, som hon icke hade träffat på en vecka, kunde
