förmå dig att visa dig obehaglig gentemot en man, som är tio gånger mera betydande än han. Elisabet svarade ingenting och intog sin plats i kadriljen, häpen över att hon ansågs värdig att vara moatjé åt mr Darcy och läsande i sina grannars blickar en lika stor häpenhet däröver. En stund förgick, utan att de båda sade ett ord till varandra, och hon började tro, att deras tystnad skulle räcka genom de två turerna, och var först besluten att icke bryta den, men då hon plötsligen kom att tänka på att det skulle bli ett större straff för hennes kavaljer att tvinga honom att tala, yttrade hon några intetsägande anmärkningar om dansen. Han svarade och blev åter tyst. Efter en paus av några minuter tilltalade hon honom för andra gången med dessa ord: — Nu är det er tur att säga någonting, mr Darcy. Jag talade om dansen och ni måste yttra något om rummets storlek eller antalet av de dansande paren.
Han log och försäkrade henne, att vad helst hon önskade att han skulle säga, det skulle bli sagt.
— Det var bra. Det svaret är tillräckligt för ögonblicket. Kanske jag så småningom kommer att säga, att privata baler äro mycket trevligare än offentliga. Men nu kunna vi vara tysta.
— Brukar ni i regeln tala, då ni dansar?
— Ibland. Man måste tala en smula, förstår ni. Det skulle ta sig underligt ut att vara alldeles tyst en halvtimmes tid och dock bör konversationen till någras fördel vara så anordnad, att de få slippa undan med att säga så litet som möjligt.
