fram till henne och tilltalade henne på följande sätt i en på samma gång hövlig och föraktfull ton: — Så, miss Eliza, jag hör, att ni är alldeles betagen i George Wickham! Er syster har talat med mig om honom och gjort mig tusende frågor; jag finner, att den unge mannen bland övriga meddelanden glömde att tala om för er, att han är son till gamle Wickham, avlidne mr Darcys förvaltare. Låt mig emellertid som en vän råda er att inte sätta blind tro till alla hans påståenden, ty vad det beträffar att mr Darcy behandlat honom illa, är det falskt; han har tvärtom alltid varit utomordentligt god emot honom, ehuru George Wickham har behandlat mr Darcy på det skamligaste sätt. Jag känner inte till detaljerna, men jag vet mycket väl, att man inte alls kan förebrå mr Darcy något, att han inte kan tåla att höra George Wickhams namn nämnas och att, ehuru min bror tyckte, att han inte hyggligtvis kunde undvika att inbegripa honom i sin inbjudning till officerarna, han med stor glädje hörde, att han höll sig undan. Hans uppträdande i denna trakt är överhuvudtaget något högst oförskämt, och det förvånar mig, hur han kunnat våga sig hit. Jag beklagar er, miss Eliza, för upptäckten av er älsklings dåliga karaktär, men i betraktande av hans härkomst kunde man verkligen inte vänta sig bättre av honom.
— Hans dåliga karaktär och hans härkomst tycks, efter hvad ni säger, vara samma sak, sade Elisabet harmset, ty jag har inte hört er anklaga honom för något värre, än att han är son till mr Darcys
