Sida:Stolthet och fördom.djvu/131

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
125

förvaltare och därom, det kan jag försäkra er, underrättade han mig själv.

— Förlåt mig, svarade miss Bingley med en spotsk min, ursäkta, att jag lagt mig i saken, det var i den bästa välmening.

— Oförskämda varelse! sade Elisabet till sig själv. Du misstager dig mycket, om du tror, att du inverkar på mig genom ett så lumpet angrepp som det där. Jag ser däri ingenting annat än din egen avsiktliga okunnighet och mr Darcys elakhet. Hon uppsökte därpå sin äldsta syster som hade åtagit sig att göra förfrågningar hos Bingley om samma ämne. Jane mötte henne med ett så milt och belåtet leende, ett så varmt uttryck av lycka i sitt anlete, att det tillräckligt tydligt gav till känna, hur nöjd hon var med aftonens tilldragelser. Elisabet läste genast hennes känslor i hennes blick, och i detta ögonblick skingrades hennes oro för Wickham, hennes förbittring mot hans fiender och allt annat inför hoppet om att den största lycka skulle falla på Janes lott.

— Jag skulle vilja veta, sade hon med ett icke mindre leende ansiktsuttryck än sin systers, vad du fått veta om mr Wickham. Men du har kanske varit upptagen på ett alltför angenämt sätt för att kunna tänka på en tredje person; i så fall kan du vara säker på min förlåtelse.

— Nej, svarade Jane, jag har inte glömt honom, men jag har inga glädjande nyheter att meddela dig. Mr Bingley känner inte till hela hans historia och är alldeles okunnig om de omständigheter, som