av konvenansen, men ingen kunde väl i mindre grad än mrs Bennet antagas finna nöje i att stanna hemma under något skede av sitt liv. Hon slutade med många goda önskningar, att lady Lucas snart skulle bli lika lycklig, ehuru hon tydligen i sin segerstolthet trodde, att inga möjligheter funnos härtill.
Förgäves försökte Elisabet hejda sin mors ordflöde eller övertala henne att skildra sin lycka i en mindre hörbar viskning, ty till sin obeskrivliga ledsnad kunde hon märka, att det mesta därav hördes av mr Darcy, som satt mitt emot dem. Hennes mamma bara bannade henne, därför att hon pratade dumheter.
— Vad för anledning har jag väl att vara rädd för mr Darcy? Vi äro sannerligen inte skyldiga honom någon så särskild artighet, att vi äro tvungna att inte säga något, som han kanske inte tycker om att höra.
— För Guds skull, mamma, tala lägre. Vad kan du väl ha för fördel av att förolämpa mr Darcy? Du kommer inte att ställa dig väl med hans vän, om du gör så.
Ingenting, som hon sade, hade emellertid någon verkan. Hennes mor talade alltjämt om sina utsikter i samma hörbara ton. Elisabet rodnade och rodnade igen av blygsel och harm. Hon kunde icke låta bli att upprepade gånger se på mr Darcy, ehuru varje blick övertygade henne om vad hon fruktade, ty ehuru han icke alltid såg på hennes mor, var hon övertygad om att hans uppmärksamhet ständigt var riktad på henne. Uttrycket i hans ansikte övergick småningom från förbittring och förakt till ett djupt och orubbligt allvar.
