en gång, gjorde det omöjligt för henne att dansa med andra. Det var förgäves hon bad honom att bjuda upp någon annan och erbjöd sig att presentera honom för vilken dam han önskade i sällskapet. Han försäkrade henne, att, vad dansen beträffade, var den honom fullständigt likgiltig, att hans huvudsyfte var att genom fin uppmärksamhet vinna hennes ynnest, och att han därför skulle låta sig angeläget vara att stanna i hennes närhet hela aftonen. Det var icke värt att resonera om en sådan plan. Den, som skänkte henne den största lättnaden, var hennes vän miss Lucas, som ofta slöt sig till dem och helt vänligt själv inlät sig i samtal med mr Collins.
Hon var åtminstone fri från obehaget av vidare uppmärksamhet från mr Darcys sida; ehuru han stod i hennes närhet och icke var upptagen av någon annan, kom han dock aldrig tillräckligt nära för att tilltala henne. Hon antog, att detta var en följd av hennes anspelningar på mr Wickham, och var mycket belåten därmed.
Longbournborna voro de sista av hela sällskapet, som begåvo sig av, och genom ett knep av mrs Bennet fingo de vänta på sin vagn en kvart, sedan alla de andra hade avrest, vilket gav dem tid att se, hur hjärtligt vissa medlemmar av familjen önskade, att de gåvo sig i väg. Mrs Hurst och hennes syster öppnade knappt munnen annat än för att klaga över trötthet och voro tydligen högst angelägna att bli av med dem. De avvisade varje försök av mrs Bennet att inleda en konversation och framkallade härigenom hos hela sällskapet en stämning av slapphet,
