med mig dit upp. Hon samlade ihop sitt arbete och skyndade bort, då Elisabet utropade: — Snälla mamma, gå inte! Jag riktigt ber dig, gå inte! Mr Collins måste ursäkta mig. Han kan inte ha något att säga mig, som inte vem som helst kan höra. Jag går min väg själv.
— Se så, prata inga dumheter Lizzy. Jag vill, att du stannar där du är. Och då Elisabet, förbittrad och förvirrad som hon var, verkligen stod i begrepp att bege sig av, tillade hon: Lizzy, jag befaller dig att stanna och höra på, vad mr Collins säger.
Elisabet vill icke göra invändningar mot en sådan befallning, och då hon efter ett ögonblicks eftertanke fått klart för sig, att det förståndigaste vore att söka komma ifrån saken så fort och så obemärkt som möjligt, satte hon sig ned igen och sökte genom att ivrigt syssla med något dölja sina känslor, som voro delade mellan förtvivlan och skrattlystnad. Mrs Bennet och Kitty begåvo sig av, och så snart de hade gått, började mr Collins.
— Tro mig, kära miss Elisabet, sade han, er blygsamhet, långt ifrån att vara oförmånlig för er, snarare är ett plus till era övriga fullkomligheter. Ni skulle ha varit mindre älskvärd i mina ögon, om inte den där lilla ovilligheten hade varit, men tillåt mig försäkra er, att jag har er högt aktade moders tillåtelse att till er framföra min anhållan. Ni kan näppeligen tvivla på innebörden av min framställning, huru mycket än er naturliga finkänslighet må fresta er till förställning; min uppmärksamhet mot er
