har varit allt för otvetydig, för att ni har kunnat misstaga er. Nästan så snart jag gjort mitt inträde i detta hus, utsåg jag er till till min ledsagarinna genom livet. Men innan jag låter mig hänföras av mina känslor i denna sak, torde det kanske vara rådligt for mig att framlägga de skäl, jag har att ingå äktenskap och till på köpet att komma till Hertfordshire i avsikt att välja mig en brud, vilket jag förvisso har gjort.
Tanken på att mr Collins, med allt sitt högtidliga lugn, skulle låta sig hänföras av sina känslor frestade till den grad Elisabets skrattmuskler, att hon icke kunde begagna det korta uppehåll, han gjorde, till något försök att hejda honom, och han fortsatte:
— Mina skäl att ingå äktenskap äro för det första, att jag tycker, att det är riktigt, att varje präst i goda omständigheter (som jag är) föregår sina församlingsmedlemmar med gott exempel genom att gifta sig; för det andra, att jag är övertygad, att det i mycket hög grad kommer att bidraga till min lycka; för det tredje — vilket jag kanske borde ha nämnt förr — att jag särskilt blivit uppmanad och rådd därtill av den ädla fru, som jag har den äran att kalla min kvinnliga patronus. Två gånger har hon (och det utan att vara ombedd) värdigats låta mig höra sin mening i denna sak, och senast i lördags afton, innan jag lämnade Hunsford — under ett uppehåll i spelpartiet, då miss Jenkinson höll på att ställa miss de Bourghs pall till rätta — sade hon: — mr Collins, ni måste gifta er. En präst som ni måste gifta sig. Gör ett gott val, välj en fin dam för min
