på spel vid ett möjligen upprepat frieri. Jag är alldeles bestämd i mitt avslag. Ni skulle inte kunna göra mig lycklig, och jag är övertygad om att jag är den sista kvinna i världen, som kunde göra er lycklig. Ja, om er vän lady Catherine skulle lära känna mig, är jag säker om att hon skulle finna mig i alla avseenden olämplig för denna ställning i livet.
— Om det vore säkert att lady Catherine skulle få denna uppfattning, sade mr Collins mycket allvarligt — men jag kan inte tänka mig, att hon på något sätt skulle ogilla er. Och ni kan vara viss om att, när jag får den äran att träffa henne igen, skall jag i mycket berömmande ordalag tala om er blygsamhet, er sparsamhet och era övriga älskvärda egenskaper.
— Allt lovordande av mig, mr Collins, kommer verkligen att bli onödigt. Ni måste låta mig döma själv och göra mig den äran att tro, vad jag säger. Jag önskar, att ni måtte bli mycket lycklig och mycket förmögen, och genom att avslå ert anbud gör jag allt, vad som står i min makt, för att förebygga motsatsen. Då ni gjorde mig detta anbud, måste ni ha uppfyllt vad ni kände som en grannlaga plikt mot min familj, och ni kan taga Longbourn i besittning, närhelst det tillfaller er, utan någon självförebråelse. Denna sak må därför betraktas som slutligt avgjord. Hon reste sig med dessa ord och skulle ha lämnat rummet, om icke mr Collins hade tilltalat henne sålunda:
— När jag nästa gång gör mig själv den äran att
