tala med er om denna sak, hoppas jag få ett mera gynnsamt svar än det, ni nu har givit mig, ehuru jag är långt ifrån att nu anklaga er för grymhet, därför att jag vet, att det är en inrotad vana hos ert kön att ge en man korgen vid hans första frieri, och kanske ni till och med nu har sagt så mycket för att uppmuntra mig som ni anser vara förenligt med den kvinnliga karaktärens sanna finkänslighet.
— Ni gör mig verkligen ytterst förlägen, mr Collins, utropade Elisabet med en viss häftighet. Om vad jag hittills har sagt kan förefalla er som en uppmuntran, så vet jag inte, hur jag skall uttrycka mitt avslag på ett sätt, som kan övertyga er om att det verkligen är ett sådant.
— Ni måste, min kära fränka, låta mig smickra mig med den övertygelsen, att ert tillbakavisande av mitt anbud naturligtvis endast är ord. Mina skäl för att tro detta äro i korthet följande: Jag tycker inte, att min hand är ovärdig att mottagas av er eller att det hem, jag kan erbjuda er, kan vara annat än högst lockande. Min ställning i livet, mina förbindelser med familjen de Bourgh och min släktskap med er egen familj äro för mig högst fördelaktiga förhållanden, och ni torde taga i ytterligare övervägande, att, trots era många behag, det ingalunda är säkert, att ännu ett giftermålsanbud någonsin göres er. Ert arv blir olyckligtvis så litet, att det efter all sannolikhet kommer att förtaga verkningarna av er älskvärdhet och behagliga egenskaper. Som jag därför måste draga den slutsatsen, att ni inte menar allvar med ert avslag till mig, så vill jag tillskriva
