det er önskan att stegra min kärlek genom uppskov i enlighet med det gängse bruket hos fina unga damer.
Jag försäkrar er, att jag inte alls har några anspråk på den slags finhet, som består i att plåga en aktningsvärd man. Jag ville hellre få det goda vitsordet, att man tror mig vara uppriktig. Jag tackar er åter och återigen för den heder, ni visat mig genom ert anbud, men att antaga det är för mig absolut omöjligt. Mina känslor förbjuda det alldeles bestämt. Kan jag tala tydligare? Anse mig nu inte som en fin ung dam, som har för avsikt att plåga er, utan som en förståndig varelse, som talar sanning ur djupet av sitt hjärta.
— Ni är alltigenom förtjusande, utropade han med en min av klumpig ridderlighet, och jag är övertygad om att, när mitt anbud blivit uttryckligen gillat av båda era förträffliga föräldrar, det inte kan undgå att bli antaget.
Elisabet ville icke ge något svar på ett sådant framhärdande i uppsåtligt självbedrägeri, utan drog sig genast undan under tystnad, fast besluten att, om han hårdnackat fortfor att betrakta hennes upprepade avslag som en smickrande uppmuntran, vädja till sin far, vars vägran kunde framställas på ett fullt avgörande sätt och vars hållning åtminstone icke kunde missuppfattas som tillgjordheten och behagsjukan hos en fin ung dam.
