med dig mer, och du skall få se, att jag håller mitt ord. Det är verkligen inte roligt för mig, att tala med pliktförgätna barn. Inte för att jag tycker, att det är roligt att tala med någon alls. Folk som liksom jag lida av nervösa åkommor, kan inte ha stor lust att tala. Ingen vet, hur jag lider! Men det är alltid så. De, som inte klaga, bli aldrig föremål för något medlidande.
Hennes döttrar lyssnade under tystnad till dessa utgjutelser, väl vetande, att varje försök att resonera med henne eller söka lugna henne endast skulle göra henne ännu mera uppretad. Hon talade därför på, utan att avbrytas av någon av dem, tills mr Collins kom in till dem med en min högtidligare än någonsin; då hon varseblev honom, sade hon till flickorna: nu fordrar jag, att ni alla håller mun och låter mr Collins och mig ha ett litet samtal.
Elisabet gick lugnt ut ur rummet, Jane och Kitty följde efter, men Lydia stannade kvar, besluten att höra så mycket hon kunde, och Charlotte, som först blev kvarhållen av den artige mr Collins, vilken på ett mycket ingående sätt gjorde sig underrättad om henne och hennes familj, och sedan av en smula nyfikenhet nöjde sig med att gå till fönstret och låtsa, som om hon icke hörde något. Med en ynklig stämma började mrs Bennet det tillämnade samtalet sålunda: O, mr Collins!
— Min goda fru, svarade han, låt oss för alltid tiga med denna sak. Det vore fjärran från mig, fortsatte han genast med en röst, som tydligt gav till känna hans misshag, att harmas över er dotters
