dess innehåll har i hög grad förvånat mig. Hela sällskapet har vid det här laget lämnat Netherfield och är på väg till London utan att ämna komma tillbaka igen. Du skall få höra, vad hon säger.
Hon läste då högt den första meningen, som innehöll underrättelsen om att de just hade beslutat att omedelbart följa sin bror till London och att de ämnade äta middag vid Grosvenor Street, där mr Hurst hade ett hus. Den nästa meningen lydde så: »Jag vill inte påstå, att jag saknar något, som jag lämnar i Hertfordshire, med undantag av ert sällskap, min kära vän, men vi skola hoppas, att vi i framtiden vid många tillfällen skola få njuta av det angenäma umgänge, vi här haft med varandra, och att vi under mellantiden må mildra smärtan över skilsmässan genom en mycket flitig och förtrolig brevväxling. Jag litar på er i detta avseende.»
Elisabet lyssnade till alla dessa högtravande uttryck med största likgiltighet och misstro, och ehuru deras plötsliga avresa överraskade henne, såg hon icke däri något verkligen beklagligt: det var icke antagligt, att deras frånvaro från Netherfield skulle hindra mr Bingley att uppehålla sig där, och vad beträffar förlusten av deras sällskap, var hon övertygad om att Jane snart måste upphöra att lägga det på sinnet, om hon fick njuta av hans sällskap.
— Det är verkligen otur, sade hon efter en kort paus, att du inte kan få träffa dina vänner, innan de lämna trakten. Men kunna vi inte hoppas, att den tid av kommande lycka, som miss Bingley motser, kan inträffa förr, än hon tänker sig, och att
