ringa förmögenhet, och huru osäkert det än var, att det skulle skänka lycka, måste det vara det säkraste skyddsmedlet mot fattigdomen. Hon hade nu kommit i besittning av detta skyddsmedel, och vid tjugusju års ålder kände hon, som aldrig hade haft något utseende, hela lyckan därav. Den minst angenäma omständigheten i hela affären var den förvåning, den måste väcka hos Elisabet Bennet, vars vänskap hon värderade mer än någon annans. Elisabet skulle förundra sig och skulle utan tvivel komma att klandra henne, och ehuru hennes beslut var oryggligt, måste hon känna sig smärtad över ett sådant ogillande. Hon beslöt att själv yppa saken för henne och ålade därför mr Collins, när han återvände till Longbourn till middagen, att icke för någon medlem av familjen antyda, vad som hade inträffat. Han gav naturligtvis mycket villigt ett tysthetslöfte, men han hade svårt att hålla det, ty den nyfikenhet, som väckts genom hans långa frånvaro, gav sig vid hans återkomst luft i så rakt på sak gående frågor, att det fordrades en viss skicklighet att undvika dem, och han måste på samma gång ålägga sig stor självförnekelse, ty han längtade storligen att få bekantgöra det lyckliga resultatet av sitt frieri.
Som han skulle anträda sin resa tidigt följande morgon, fullgjordes ceremonien med avskedstagandet, då damerna drogo sig tillbaka, och mrs Bennet sade mycket artigt och hjärtligt, att det skulle glädja henne synnerligen att få återse honom på
