frånvaro inte kommer att bli nog lång för att göra det nödvändigt, tar jag mig nu den friheten att önska dem hälsa och lycka, utan att därvid göra något undantag för min fränka Elisabet.
Damerna drogo sig sedan tillbaka under lämpliga artighetsbetygelser, alla lika förvånade över att höra, att han snart ämnade komma tillbaka. Mrs Bennet ville tyda detta så, att han tänkte på att göra sin kur för en av hennes yngre döttrar, och Mary kunde kanske förmås att antaga hans anbud. Hon uppskattade hans förmåga mycket mera än någon av de andra, hon frapperades ofta av grundligheten i hans resonemang, och ehuru han på intet sätt var så begåvad som hon själv, trodde hon, att, om han uppmuntrades att studera och fullkomna sig genom ett sådant föredöme som hennes, han skulle bli en mycket angenäm följeslagare genom livet. Men följande morgon blev varje sådan förhoppning gäckad. Miss Lucas kom på besök strax efter frukosten och yppade under ett enskilt samtal med Elisabet, vad som tilldragit sig dagen förut.
Elisabet hade någon gång under de sista två dagarna tänkt sig möjligheten av att mr Collins inbillade sig vara förälskad i hennes väninna, men att Charlotte kunde uppmuntra honom syntes henne nästan lika omöjligt, som att hon själv kunde göra det, och hennes förvåning var följaktligen så stor, att den till en början överskred alla gränser för det passande, och hon kunde ej låta bli att utropa:
— Förlovad med mr Collins! Min kära Charlotte, omöjligt!
