titt och ofta återkom. Hon fruktade, att de förenade ansträngningarna av hans två okänsliga systrar och hans oemotståndlige vän, understödda av miss Darcys behag och nöjen i London, skulle bli för mycket prövande för styrkan av hans känsla för hennes syster.
Vad Jane beträffar, var naturligtvis hennes ängslan under denna tid av oro ännu större än Elisabets, men hon var angelägen att dölja sina känslor, och mellan henne och Elisabet berördes därför aldrig ämnet. Men som ingen sådan grannlagenhet höll tillbaka hennes mor, förgick sällan en timme, utan att hon talade om Bingley och uttryckte sin oro med avseende på hans ankomst eller till och med bad Jane erkänna, att, om han icke kom tillbaka, skulle han anse sig vara mycket illa behandlad. Det behövdes all Janes oändliga mildhet för att med tämligen stort lugn fördraga dessa anfall.
Mr Collins kom med största punktlighet tillbaka fjorton dagar efter måndagen, men hans mottagande på Longbourn var icke fullt så vänligt, som det hade varit vid hans första besök. Han var likväl alltför lycklig för att fordra mycken uppmärksamhet, och till all lycka för de andra blevo de genom hans kurtis till stor del befriade från hans sällskap. Han tillbragte större delen av dagen på Lucas Lodge och hann ibland vid sin återkomst till Longbourn endast göra en ursäkt för sin frånvaro, innan familjen gick till sängs.
Mrs Bennet befann sig verkligen i ett högst beklagansvärt tillstånd. Blotta omnämnandet av något
