som rörde giftermålspartiet, försatte henne i ett ytterst dåligt lynne, och vart hon än kom, kunde hon vara säker på att höra talas därom. Åsynen av miss Lucas var förhatlig för henne. Då hon skulle bli hennes efterträdarinna i huset, betraktade hon henne med avundsjuka och ovilja. När helst Charlotte kom över till dem, antog hon, att hon i förväg ville njuta av den stund, då hon skulle taga hemmet i besittning, och när helst hon viskade något till mr Collins, var hon övertygad om att de talade om Longbourn och beslöto att köra bort henne och hennes döttrar, så snart mr Bennet var död. Hon beklagade sig bittert över allt detta för sin man.
— Det är verkligen mycket hårt, sade hon, att tänka sig, att Charlotte Lucas någonsin skall bli husfru här och att jag skall bli tvungen att lämna rum åt henne och leva för att se henne intaga min plats här.
— Min kära vän, hänge dig inte åt så dystra tankar. Låt oss hoppas på bättre tur. Låt oss smickra oss åt den förhoppningen, att jag kan bli den, som lever längst.
Detta var icke synnerligen trösterikt för mrs Bennet, och i stället för att svara därpå fortsatte hon på samma sätt som förut.
— Jag kan inte försona mig med den tanken, att de skola få hela denna egendom. Om inte historien med fideikommisset vore, så skulle jag inte bry mig därom.
— Vad skulle du inte bry dig om?
— Jag skulle inte bry mig om någonting alls.
