Miss Bennet förnekade ivrigt, att hon ägde någon utomordentlig förtjänst, och tillskrev sin systers varma hängivenhet det beröm, hon fått.
— Nej, sade Elisabet, detta är inte rätt. Du vill tro, att alla människor äro aktningsvärda, och det smärtar dig, om jag talar illa om någon. Jag vill bara anse dig fullkomlig, och det vill du inte gå in på. Var inte rädd, att jag går till någon överdrift eller gör något intrång på ditt privilegium att vara välvilligt stämd mot alla. Det behöver du inte. Det är få människor, som jag verkligen håller av, och ännu färre, som jag högt värderar. Ju mera jag ser av världen, desto mer missnöjd är jag med den, och för varje dag blir jag allt mera övertygad om bristen på fasthet i alla mänskliga karaktärer och huru föga man kan lita på att vare sig heder eller förstånd finnes till. Jag har nyligen sett två exempel härpå, ett vill jag inte nämna, det andra är Charlottes giftermål. Det är oförklarligt, i alla hänseenden oförklarligt!
— Min kära Lizzy, giv inte rum åt sådana känslor som dessa. De komma att ödelägga din lycka. Du tar inte nog hänsyn till skillnad i levnadsställning och lynne. Tänk på, huru aktningsvärd mr Collins är och huru klok och pålitlig Charlotte är till karaktären. Kom ihåg, att det är många barn i hennes familj, att, vad förmögenhet angår, hon gör ett högst fördelaktigt parti, och försök för allas skull att tro, att hon kanske känner något, som liknar högaktning för vår frände.
— För din skull vill jag gärna försöka att tro vad
