som helst, men ingen annan skulle ha någon fördel av en sådan tro, ty om jag vore övertygad, att Charlotte hyste någon aktning för honom, skulle jag endast ha sämre tankar om hennes förstånd, än jag nu har om hennes hjärta. Min kära Jane, mr Collins är en inbilsk, pösande, inskränkt, enfaldig man, du vet, att han är det, lika väl som jag, och du måste inse, lika väl som jag, att den kvinna, som gifter sig med honom, inte kan ha riktigt sunda tänkesätt. Du får inte försvara henne, fastän hon heter Charlotte Lucas. Du får inte för en persons skull förändra betydelsen av moraliska principer och rättskaffenhet eller försöka att övertyga dig själv eller mig, att själviskhet är klokhet och att okänslighet för fara är en borgen för lycka.
— Jag måste säga, att dina ord äro allt för starka, då du talar om dem båda, och jag hoppas, att du kommer att bli övertygad därom genom att få se dem lyckliga tillsammans. Men nog härom. Du hänsyftade på något annat. Du nämnde två exempel. Jag kan inte missförstå dig, men jag ber dig innerligt, kära Lizzy, att inte smärta mig genom att tro, att en viss person är klandervärd, och genom att säga, att du fått sämre tankar om honom. Vi få inte vara så snabba att föreställa oss, att vi blivit avsiktligt förorättade. Vi få inte tro, att en livlig ung man alltid är så försiktig och på sin vakt. Det är ofta ingenting annat än vår egen fåfänga, som bedrar oss. Kvinnor inbilla sig, att beundran betyder mera, än den verkligen gör.
— Och män dra försorg om att de göra det.
