Sida:Stolthet och fördom.djvu/198

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
192

— Det är inte troligt, att jag lämnar Kent på någon tid. Lova mig därför att komma till Hunsford.

Elisabet kunde inte säga nej, ehuru hon motsåg föga nöje av ett sådant besök.

— Min far och Maria komma till mig i mars, tillade Charlotte, och jag hoppas, att du går in på att följa med dem. Du skulle verkligen bli lika välkommen som någon av dem.

Bröllopet stod på den bestämda dagen, bruden och brudgummen avreste från kyrkdörren till Kent, och alla hade lika mycket som vanligt att säga eller höra om saken. Elisabet fick snart underrättelser från sin vän, och deras brevväxling blev lika regelbunden och livlig som den någonsin varit; det var omöjligt, att den kunde vara lika öppenhjärtig. Elisabet kunde aldrig tillskriva henne utan att känna, att förtrolighetens hela behag var slut, och ehuru hon var besluten att icke slappna av i sin korrespondens, var detta snarare för vad som hade varit än för vad som nu var. Hon mottog Charlottes första brev med ganska stort intresse; hon var naturligtvis nyfiken att få veta, vad hennes vän sade om sitt nya hem, hur hon tyckte om lady Catherine och hur lycklig hon vågade säga att hon var, men när Elisabet läst breven, kände hon, att Charlotte uttryckte sig just på det sätt som hon kunde ha väntat. Hon skrev glada brev, tycktes vara omgiven av all slags bekvämlighet och nämnde ingenting, som hon icke kunde berömma. Hemmet, möblerna, grannskapet, allt var i hennes smak, och lady