Catherines sätt mot henne var ytterst vänligt och förekommande. Det var mr Collins’ målning av Hunsford och Rosings i något dämpade färger, och Elisabet märkte, att hon måste vänta, tills hon själv fick göra ett besök där, för att få veta resten.
Jane hade redan skrivit några rader till sin syster för att omtala, att de lyckligt och väl ankommit till London, och Elisabet hoppades, att, när hon skrev igen, hon skulle vara i stånd att säga något om familjen Bingley.
Hennes otåliga väntan på detta andra brev fick den belöning, som en sådan väntan vanligtvis får. Jane hade varit en vecka i London utan att vare sig träffa eller höra något från Caroline. Hon antog emellertid, att skälet därtill var, att hennes sista brev till sin vän från Longbourn genom någon tillfällighet förkommit.
— Moster, fortsatte hon, ämnar i morgon bege sig till den stadsdel, där hon bor, och jag skall taga tillfället i akt att göra ett besök vid Grosvenor Street.
Hon skrev igen, när hon gjort sitt besök och träffat miss Bingley. Jag tyckte inte, att Caroline var vid gott humör, voro hennes ord, men hon var mycket glad att träffa mig och förebrådde mig, att jag inte låtit henne veta, att jag skulle komma till London. Jag hade alltså rätt; mitt sista brev hade aldrig nått henne. Jag frågade naturligtvis efter hennes bror. Han mådde bra, sade hon, men var så upptagen av mr Darcy, att de knappast någonsin sågo till honom. Jag hörde, att miss Darcy väntades
