befann sig väl. Maria tyckte, att det ej tillkom henne att tala, och herrarna bara åto och beundrade.
När damerna dragit sig tillbaka, hade man just ej annat att göra än att höra lady Catherine tala, vilket hon gjorde utan uppehåll, tills kaffet kom in, och hon utsade sin mening om varje ämne, som bragtes på tal, på ett så bestämt sätt, att det visade, att hon icke var van att röna någon motsägelse. Hon gjorde sig på ett förtroligt och ingående sätt underrättad om Charlottes husliga förhållanden och gav henne en hel del råd med avseende på hemmets skötsel, anförtrodde henne, hur allt borde ordnas i en så liten familj som hennes, och omtalade för henne, hur hon skulle sköta sina kor och sitt fjäderfä. Elisabet fann, att denna förnäma dam icke ansåg det under sin värdighet att ägna uppmärksamhet åt något, som kunde ge henne tillfälle att ge föreskrifter åt andra. Under pauserna i hennes samtal med mrs Collins riktade hon en mängd frågor till Maria och Elisabet, i synnerhet till den senare, om vars förhållanden hon visste minst och som, enligt vad hon anmärkte för mrs Collins, var en mycket söt och vacker flicka. Hon frågade henne upprepade gånger, hur många systrar hon hade, om de voro äldre eller yngre än hon, om någon av dem hade utsikter att bli gift, om de sågo bra ut, var de hade fått sin uppfostran, vad för slags ekipage hennes far hade, vad hennes mor hette i sig själv o. s. v. Elisabet tyckte, att hennes frågor voro ganska närgångna, men svarade mycket lugnt på dem. Därpå anmärkte lady Catherine:
