skäl att göra, som hon gjorde, ty mr Collins skulle otvivelaktigt ha uppehållit sig mycket mindre i sitt eget rum, om de hade setat i ett, som var lika trevligt, och hon höll Charlotte räkning för denna anordning.
Från salongen kunde de icke urskilja något på vägen, och de hade mr Collins att tacka för upplysningar om vilka vagnar passerade, och särskilt huru många gånger miss de Bourgh åkte förbi i sin droska, vilket han aldrig underlät att underrätta dem om, fastän det inträffade nästan varje dag. Hon stannade icke sällan vid prästgården och språkade några ögonblick med Charlotte, men kunde nästan aldrig förmås att stiga ur vagnen.
Mycket få dagar förgingo, då mr Collins icke tog sig en promenad till Rosings, och icke många, då hans hustru icke fann det nödvändigt att också gå dit; först när Elisabet erinrade sig, att det kanske fanns andra familjen tillhöriga prästgäll, som kunde bortgivas, kunde hon förstå uppoffrandet av så mycken tid. Då och då hedrades de med ett besök av lady Catherine, och ingenting, som försiggick i rummet under dessa besök, undgick hennes uppmärksamhet. Hon granskade deras sysselsättningar, såg på deras arbeten och rådde dem att utföra dem på annat sätt; hon gjorde anmärkningar mot möblernas placering eller upptäckte, att husjungfrun var försumlig, och om hon värdigades intaga några förfriskningar, tycktes hon göra det endast för att komma underfund med att mrs Collins’ stekar voro för stora för hennes hushåll.
