få träffa dem; varje omväxling var välkommen för honom på Rosings, och mrs Collins’ vackra väninna hade dessutom slagit mycket an på honom. Han satte sig nu bredvid henne och talade på ett så angenämt sätt om Kent och Hertfordshire, om resor och vistelse i hemmet, om nya böcker och musik, att Elisabet aldrig förr haft hälften så trevligt i detta rum, och de samtalade med sådan livlighet, att det tilldrog sig lady Catherines så väl som mr Darcys uppmärksamhet. Hans ögon vändes snart upprepade gånger mot dem med en blick av nyfikenhet, och att hennes nåd efter en stund delade denna känsla erkändes mera öppet, ty hon tvekade icke att utropa:
— Vad säger ni, Fitzwilliam? Vad talar ni om? Vad berättar ni för miss Bennet? Låt mig höra, vad det är.
— Vi tala om musik, svarade han, då han icke längre kunde undvika att svara.
— Om musik! Var då snäll och tala högt. Det är det ämne, som intresserar mig mest. Jag måste deltaga i samtalet, om ni talar om musik. Jag tror, att det finns få människor i England, som ha mera verkligt nöje av musik än jag eller bättre musikalisk smak av naturen. Om jag fått undervisning däri, skulle jag ha blivit en riktig virtuos. Och det skulle Anne också ha blivit, om hennes hälsa hade tillåtit henne att utbilda sig. Jag är alldeles viss på att hon skulle ha spelat ypperligt. Hur går det för Georgiana, Darcy?
Mr Darcy talade med hängiven beundran om sin systers framsteg.
