— Jag har verkligen inte den talang, som vissa personer ha, sade Darcy, att föra ett otvunget samtal med sådana, som jag aldrig sett förut. Jag kan inte sätta mig in i deras sätt att konversera eller synas intresserad av deras angelägenheter, vilket jag ofta ser är fallet med andra.
— Mina fingrar, sade Elisabet, röra sig inte över detta instrument på samma mästerliga sätt som så många andra kvinnors. Mina fingrar ha inte samma kraft eller snabbhet och få inte fram samma uttryck. Men jag har alltid trott, att detta är mitt eget fel, därför att jag inte velat göra mig besvär att öva mig. Det är inte så, att jag inte tror, att mina fingrar lika väl som någon annan kvinnas äro i stånd till ett utmärkt spel.
Darcy log och sade: — Ni har fullkomligt rätt. Ni har använt er tid mycket bättre. Ingen som har den förmånen att höra er, kan tycka att något fattas i ert spel. Ingen av oss uppträder ju för främlingar.
Här avbrötos de av lady Catherine, som ropade till dem för att få veta, vad de talade om. Elisabet började genast spela igen. Lady Catherine närmade sig, och sedan hon hört på några minuter, sade hon till Darcy:
— Miss Bennet skulle inte alls spela illa, om hon övade sig mera och hade den förmånen att ta lektioner för en Londonlärare. Hon har ett mycket gott anslag, ehuru hennes smak inte går upp mot Annes. Anne skulle ha blivit en förtjusande artist, om hennes hälsa hade tillåtit henne att arbeta.
