övertygad om att min vän inte skulle tycka, att hon bodde nära sin familj, om inte avståndet vore mindre än hälften av det nuvarande.
Mr Darcy drog sin stol litet närmare henne och sade: — Ni kan inte ha rätt till så stark hemkärlek. Ni kan väl inte alltid ha uppehållit er på Longbourn.
Elisabet såg förvånad ut. Mr Darcys ansiktsuttryck förändrades något; han drog tillbaka sin stol, tog en tidning från bordet och, sedan han tittat igenom den, sade han med något mindre värme i rösten:
— Är ni förtjust i Kent?
Ett kort samtal om denna provins följde, på båda sidor lugnt och fåordigt; snart avbröts det av Charlotte och hennes syster, vilka just återkommo från sin promenad. »Tête-à-têten» överraskade dem; mr Darcy omtalade det misstag, som föranlett hans olägliga besök, och sedan han suttit några minuter till utan att säga mycket till någon, avlägsnade han sig.
— Vad kan meningen vara med det här? sade Charlotte, så snart han gått. Min kära Eliza, han måste vara kär i dig, annars skulle han aldrig ha besökt oss så utan alla ceremonier.
Men när Elisabet talade om hans tystnad, fann till och med Charlotte, trots sina önskningar, det föga sannolikt, att detta var fallet, och efter åtskilliga gissningar kunde de slutligen endast antaga, att hans besök hade sin orsak i svårigheten att finna något att göra, vilket årstiden gjorde så mycket
