henne förstå, och som hon gärna ville tro, att denna förändring berodde på kärlek och att föremålet för denna kärlek var hennes vän Eliza, började hon göra allvarliga forskningar i saken. Hon iakttog honom varje gång de voro på Rosings och varje gång han kom till Hunsford, men utan mycken framgång. Han såg visserligen ganska mycket på hennes vän, men uttrycket i hans blick var omtvistligt. Det var en allvarlig, stadig blick, men hon tvivlade ofta, om det låg mycket av beundran däri, och ibland tycktes den endast uttrycka tankspriddhet.
Ett par gånger hade hon för Elisabet framhållit möjligheten av att han var svag för henne, men Elisabet skrattade alltid åt denna tanke, och mrs Collins tyckte icke, att det var rätt att gå vidare in på saken, rädd som hon var att väcka förväntningar, som kanske endast skulle sluta med missräkning, ty hon fann det otvivelaktigt, att all likgiltighet hos hennes vän skulle försvinna, om hon kunde antaga, att han var allvarligt förälskad i henne.
Under det att hon uppgjorde sina vänskapliga planer för Elisabet, tänkte hon ibland på möjligheten av hennes giftermål med överste Fitzwilliam. Han var utan jämförelse den behagligaste av de två; han beundrade henne ögonskenligen, och han hade en mycket god ställning i livet, men som motvikt mot dessa fördelar hade mr Darcy mäktiga beskyddare inom kyrkan, vilket hans kusin alldeles saknade.
