om han menade något, så måste det vara en anspelning på vad som kunde komma från det hållet. Det gjorde henne litet ledsen, och hon var glad, då hon befann sig vid grinden i staketet mitt emot prästgården.
Hon var en dag under sin promenad sysselsatt med att åter genomläsa Janes sista brev, och hon dröjde vid ett ställe, som visade, att Jane icke hade varit vid gott mod, då hon skrev det; i stället för att återigen överraskas av mr Darcy, såg hon, då hon tittade upp, att överste Fitzwilliam kom emot henne. Hon gömde ögonblickligen brevet och, framtvingande ett leende, sade hon:
— Jag visste inte förut, att ni någonsin promenerade åt det här hållet.
— Jag har gått runt parken, svarade han, som jag vanligtvis gör varje år, och jag ämnar sluta min promenad med ett besök i prästgården. Tänker ni gå mycket längre?
— Nej, jag skulle ha vänt om ett ögonblick.
Och följaktligen vände hon, och de gingo tillsammans åt prästgården till.
— Ämnar ni verkligen lämna Kent om lördag? frågade hon.
— Ja, om inte Darcy uppskjuter avresan igen. Men jag står till hans förfogande. Han får ordna saken just som han tycker.
— Och om han inte finner nöje i anordningen, så skänker dock makten att få sin vilja fram honom ett stort nöje. Jag känner inte någon, som tycks
