misstänkte, att det var Bingley, därför att jag tror, att han är en sådan ung man, som kan ställa så där dumt till för sig, och därför att jag visste, att de varit tillsammans hela förra sommaren.
— Sade mr Darcy, vilka skäl han haft att på detta sätt träda emellan?
— Jag förstod, att han hade mycket grava anmärkningar att göra mot den unga damen.
— Och vilka konstgrepp använde han för att skilja dem åt?
— Han sade icke något till mig om sina konstgrepp, sade Fitzwilliam leende. Han bara talade om för mig, vad jag nu har talat om för er.
Elisabet svarade ingenting och gick vidare med hjärtat svällande av harm. Sedan Fitzwilliam uppmärksamt betraktat henne en stund, frågade han, varför hon var så tankfull.
— Jag tänker på vad ni berättat mig, sade hon. Jag kan inte gilla er kusins beteende. Vilken rätt hade han att uppträda som domare?
— Ni är böjd för att kalla hans inblandning i saken närgången?
— Jag inser inte, vilken rättighet mr Darcy hade att avgöra över lämpligheten av sin väns böjelse, eller varför hans utslag ensamt skall bestämma, på vilket sätt hans vän skulle bli lycklig. Men, fortsatte hon lugnare, som vi inte känna till någon av detaljerna, är det inte snällt att döma honom hårt. Det är inte antagligt, att det var mycket sympati med i spelet.
— Det är icke något osannolikt antagande sade
