Fitzwilliam, men det förminskar på ett betänkligt sätt den heder, min kusin har av sin triumf.
Detta sades i en skämtsam ton, men Elisabet tyckte, att det gav en så riktig bild av mr Darcy, att hon icke tilltrodde sig att kunna svara därpå; hon bytte därför plötsligt om samtalsämne och talade om likgiltiga saker, tills de nådde prästgården. Så snart deras gäst lämnat dem, gick hon in i sitt eget rum, där hon ostörd kunde tänka på allt som hon hört. Det var icke antagligt, att Fitzwilliam hade syftat på några andra personer än dem, som stodo henne nära. Det kunde icke i världen finnas två män, över vilka mr Darcy hade ett så gränslöst stort inflytande. Hon hade aldrig betvivlat, att han haft sin hand med i spelet, då det gällde att skilja mr Bingley och Jane åt, men hon hade alltid trott, att miss Bingley spelat främsta rollen därvid. Men om icke mr Bingleys egen fåfänga vilselett honom, så var det alltså mr Darcys stolthet och nyckfullhet, som voro orsaken till allt vad Jane lidit och fortfarande led. Han hade för någon tid krossat varje förhoppning om lycka för det mest hängivna, ädla hjärta i världen, och ingen kunde säga, hur långvarigt det lidande skulle bli, som han tillfogat detta hjärta.
— Man hade några mycket grava anmärkningar mot den unga damen, så föllo överste Fitzwilliams ord, och dessa anmärkningar voro troligtvis, att hon hade en morbror, som var praktiserande jurist på landet, och en annan, som var affärsman i London.
— Jane själv, utbrast hon, kunde man ju
