henne nu, som om hans uppförande mot henne själv endast kunde tillskrivas förkastliga motiv: antingen hade han fått oriktiga uppgifter om hennes förmögenhet, eller också hade han smickrat sin fåfänga genom att uppmuntra den förkärlek, som hon, oförsiktigt nog, hade visat honom. Hennes försök att urskulda honom blevo allt svagare och svagare. Vad som vidare talade till mr Darcys förmån var, att hon måste medgiva, att mr Bingley för länge sedan, när han tillfrågades av Jane, försäkrat, att hans vän var utan all skuld i saken; hur högmodigt och frånstötande hans sätt än var, hade hon aldrig under hela deras bekantskap — en bekantskap, som på sista tiden fört dem mycket tillsammans och på visst sätt gjort henne förtrogen med hans karaktär — sett någonting, som förrådde, att han var principlös eller orättrådig, någonting, som antydde, att han till sina grundsatser var irreligiös eller omoralisk; av sina vänner var han högaktad och värderad, till och med Wickham hade talat berömmande om honom i hans egenskap av broder, och hon hade ofta hört honom tala med så stor hjärtlighet om sin syster, att det visade, att han var tillgänglig för ömmare känslor; hade hans handlingar varit sådana, som Wickham framställt dem, kunde en så grov kränkning av alla rättfärdighetens bud knappast ha blivit obekant för världen; slutligen var vänskap mellan en person, som var i stånd därtill, och en så älskvärd man som mr Bingley alldeles obegriplig.
Hon blygdes rent av för sig själv. Hon kunde varken tänka på Darcy eller Wickham utan att
