Rosings hade gjort visit under hennes frånvaro, mr Darcy endast på ett par minuter för att säga farväl, men överste Fitzwilliam hade stannat åtminstone en timme i hopp att hon skulle komma tillbaka, och han hade nästan varit besluten att gå ut och söka reda på henne. Elisabet kunde endast låtsas, att hon var ledsen över att ej ha träffat honom, i själ och hjärta var hon glad däröver. Överste Fitzwilliam var ej längre ett föremål för hennes tankar, hon kunde endast tänka på sitt brev.
TRETTIOSJUNDE KAPITLET.
De två herrarna lämnade Rosings följande morgon, och mr Collins, som väntat vid grindstugan för att göra sin avskedsreverens för dem, kunde föra med sig hem den angenäma underrättelsen, att de sågo ut att vara vid god hälsa och vid så pass gott mod, som man kunde vänta efter den vemodsfulla scen, de så nyss varit med om på Rosings. Sedan skyndade han till Rosings för att trösta lady Catherine och hennes dotter, och vid sin återkomst medförde han till sin stora glädje en hälsning från hennes nåd, att hon kände sig så nedstämd, att hon livligt önskade att få se dem alla på middag hos sig.
Elisabet kunde icke träffa lady Catherine utan att erinra sig, att, om hon hade velat, kunde hon nu ha blivit föreställd för henne såsom hennes systersons blivande maka, ej heller kunde hon utan ett leende tänka på huru stor hennes nåds harm skulle ha
