blivit. — Vad skulle hon ha sagt? Hur skulle hon ha betett sig? med sådana frågor roade hon sig.
Det första samtalsämnet var de båda gästernas avfärd från Rosings. — Jag försäkrar er, att jag är oändligt ledsen däröver, sade lady Catherine. Jag tror, att ingen känner skilsmässan från vänner så djupt som jag. Men jag är särskilt fästad vid dessa unga män, och jag vet, att de äro så fästade vid mig! Jag vet, att det gjorde dem mycket ont att behöva resa. Men så är det alltid med dem. Den käre översten höll modet ganska bra uppe till sista ögonblicket, men Darcy tycktes ta saken djupast, djupare, tror jag, än i fjol. Hans kärlek till Rosings växer synbarligen.
Mr Collins inpassade här en komplimang och en anspelning, som mottogos med ett vänligt leende av modern och dottern.
Lady Catherine märkte efter middagen, att miss Bennet tycktes vara nedstämd. Hon yttrade som sin åsikt, att hon antog att orsaken härtill var, att hon icke ville resa hem så snart, och tillade:
— Om detta är fallet, måste ni skriva till er mor och be henne att få stanna litet längre. Mrs Collins kommer att bli mycket glad över att få behålla er, det är jag säker om.
— Jag är ers nåd mycket tacksam för den vänliga uppmaningen, svarade Elisabet, men det står inte i min makt att följa den. Jag måste vara i staden om lördag.
— Nå, i så fall kommer ni att ha varit här bara sex veckor. Jag trodde, att ni skulle stanna här två
