full av förbittring, men när hon betänkte, hur orättvist hon hade dömt honom och utfarit mot honom, vändes hennes vrede mot henne själv, och hans svikna förhoppningar blevo föremål för hennes medlidande. Hans böjelse förtjänade tacksamhet, hela hans karaktär aktning, men hon kunde icke gilla honom, och icke ett ögonblick kunde hon ångra den korg, hon givit honom, eller känna den ringaste lust att återse honom. Hennes eget uppförande mot honom under den första tiden var för henne en källa till ständig förtret och ånger, och hennes familjs olycksaliga brister ett föremål för ännu större bekymmer. För dem fanns ingen hjälp. Hennes far, som nöjde sig med att skratta åt dem, skulle aldrig bemöda sig att lägga band på sina yngsta döttrars ohejdade tanklöshet, och hennes mor, vars eget sätt att vara var så långt ifrån oklanderligt, hade ingen känsla för det opassande i deras beteende. Elisabet hade ofta i förening med Jane försökt att få bukt med Catherines och Lydias hållningslöshet, men då de hade medhåll av sin mor, vilken utsikt fanns det väl att de skulle bättra sig? Catherine, som var viljesvag och retlig och helt och hållet stod under inflytande av Lydia, hade alltid blivit förnärmad över deras råd. Lydia, självrådig och sorglös, ville knappast höra på dem. De voro båda okunniga, lata och fåfänga. Så länge det fanns en officer i Meryton, brukade de flirta med honom, och då det endast var en kort promenad från Longbourn till Meryton, löpte de ständigt och jämt dit.
Ängslan för Janes skull var för Elisabet ännu ett
