TRETTIOÅTTONDE KAPITLET.
På lördags morgon kommo mr Collins och Elisabet till frukosten några minuter före de andra, och han passade på tillfället och sade henne de artigheter vid skilsmässan, som han ansåg vara oundgängligen nödvändiga.
— Jag vet inte, miss Elisabet, sade han, om min hustru ännu har uttryckt sin tacksamhet för er vänlighet att komma till oss, men jag är alldeles viss om att ni inte kommer att lämna vårt hem utan att mottaga hennes tack därför. Jag försäkrar er att vi högt skattat förmånen av ert sällskap. Vi veta, hur litet frestande det är för någon att besöka vår anspråkslösa boning. Vårt enkla levnadssätt, våra små rum, våra få tjänare och det obetydliga umgänge, vi ha, måste göra att Hunsford förefaller en ung flicka som ni ytterst ledsamt, men jag hoppas, att ni tror, att vi äro tacksamma för er anspråkslöshet och att vi ha gjort allt som står i vår makt för att förebygga, att ni haft tråkigt under er vistelse här.
Elisabet uttryckte sin livliga tacksamhet och försäkrade, att hon trivts utmärkt. Hon hade haft mycket roligt under de sex veckor, hon tillbragt hos dem, och nöjet att vara tillsammans med Charlotte och all den vänliga uppmärksamhet, varför hon varit föremål, gjorde att tacksamheten måste vara på hennes sida. Mr Collins var belåten och svarade högtidligt, men småleende:
— Det gläder mig oändligt att höra, att ni inte
