jag av hela mitt hjärta kan önska er samma äktenskapliga lycka. Min kära Charlotte och jag äro fullkomligt ense. Det är en högst anmärkningsvärd likhet i karaktär och tänkesätt mellan oss båda. Det ser ut, som om vi varit ämnade åt varandra.
Elisabet kunde tryggt säga, att där detta var fallet, där fanns mycken lycka, och lika uppriktigt kunde hon tillägga, att hon var fullt övertygad om den trevnad, hans hemliv skänkte honom, och att hon gladde sig däröver. Hon var emellertid rätt belåten, när lovsången däröver avbröts genom inträdet av den kvinna, som han hade att tacka därför. Stackars Charlotte, det var vemodigt att lämna henne åt ett sådant sällskap! Men hon hade valt det med öppna ögon, och ehuru hon tydligen var ledsen över att hennes gäster skulle resa, tycktes hon icke tigga om medlidande. Hennes hem och hennes hushåll, hennes församling och hennes hönsgård och allt som hängde tillsammans därmed hade icke ännu förlorat sitt behag.
Slutligen körde vagnen fram, koffertarna blevo fastsurrade, paketen instuvade och avfärdens stund var kommen. Efter ett hjärtligt avsked mellan väninnorna följdes Elisabet till vagnen av mr Collins, och då de gingo nedför trädgårdsgången, bad han henne framföra de varmaste hälsningar till hela sin familj ävensom hans tack för all den vänlighet, han fått röna på Longbourn under vinterns lopp, och hans obekanta vördnad till mrs och mr Gardiner. Han hjälpte henne därpå upp i vagnen, Maria följde efter, och dörren skulle just stängas, då han plötsligt
