ingen Jane att trösta mig och säga, att jag inte hade varit så svag, så fåfäng och så dåraktig, som jag visste jag varit. O, vad jag saknade dig!
— Så olyckligt, att du begagnade så starka uttryck, då du talade om Wickham med mr Darcy, ty nu ser det verkligen ut, som om de äro alldeles oförtjänta.
— Ja visst. Men mitt bittra språk är en ganska naturlig följd av de fördomar, jag hyst. Det är en sak, med avseende varpå jag vill höra ditt råd. Jag vill, att du säger mig, om jag bör eller icke bör låta våra bekanta veta, hurudan Wickhams karaktär är.
Miss Bennet gjorde ett litet uppehåll och svarade sedan: — Vi ha säkert icke någon anledning att framställa honom i en så ofördelaktig dager. Vad tycker du?
— Att vi inte böra företaga oss något sådant. Mr Darcy har inte bemyndigat mig att bekantgöra hans meddelande. Tvärtom var det hans önskan, att jag så mycket som möjligt skulle behålla för mig själv varje detalj, som avsåg hans syster, och om jag försöker att öppna ögonen på folk med avseende på hans förhållande i övrigt, vem kommer väl att sätta tro till mig? Den allmänna fördomen mot mr Darcy är så stark, att det skulle göra de goda Merytonborna alldeles utom sig, om jag försökte framställa honom i ett fördelaktigare ljus. Det övergår min förmåga. Wickham kommer snart att bege sig av, och därför blir det icke av någon vikt för någon här att veta, vad han i själva verket går för. I sinom
