möte. Vilken kontrast det bildade mot de ord, han riktade till henne sista gången i Rosings park, då han lade sitt brev i hennes hand! Hon visste icke, vad hon skulle tänka eller hur hon skulle göra sig reda för sina tankar.
De hade nu kommit in på en vacker gång vid sidan av strömmen, och för varje steg tedde sig för dem täckare konturer av landskapet eller en vackrare utsikt över skogen, till vilken de nu närmade sig, men det dröjde en stund innan Elisabet märkte något därav, och ehuru hon svarade mekaniskt på upprepade tilltal av sin morbror och moster och tycktes rikta sina blickar mot sådana föremål, som de utpekade, urskilde hon icke något av vad de hade framför sig. Alla hennes tankar riktades ensamt mot den punkt i Pemberley House, vilken den än månde vara, där mr Darcy då befann sig. Hon undrade, vad i denna stund försiggick i hans själ, på vad sätt han tänkte på henne och om hon, trots allt, ännu var kär för honom. Kanske han hade varit artig endast emedan han kände sig väl till mods. Dock hade det varit ett visst något i hans röst, som icke tydde på välbefinnande. Huruvida han hade känt mera obehag eller glädje, då han träffade henne, det kunde hon icke säga, men säkert var, att han icke hade sett henne med bibehållet lugn.
Slutligen väcktes hon dock ur sina tankar av sina följeslagares anmärkningar över hennes tankspriddhet, och hon kände, att hon måste bli sig själv lik igen.
