sällan fick hänge sig åt detta nöje, var så upptagen av att iakttaga de laxöringar som då och då syntes i vattnet och av att språka med trädgårdsmästaren om dessa, att han blev mycket fördröjd. Under det de gingo framåt på detta långsamma sätt, blevo de återigen förvånade — Elisabet lika mycket som första gången — över åsynen av mr Darcy som närmade sig och endast befann sig ett kort stycke från dem. Då denna sida av strömmen var mindre trädbevuxen än den andra, kunde de se honom, innan de möttes. Huru häpen Elisabet än var, var hon åtminstone mera beredd på sammanträffandet än förra gången och hon beslöt att visa sig lugn och tala lugnt, om han verkligen ämnade möta dem, under några ögonblick tänkte hon verkligen, att han troligtvis skulle taga av på en annan gång. Denna tanke varade, så länge en krökning av vägen dolde honom för deras blickar. Då han passerat denna krökning, befann han sig omedelbart framför dem. I ett ögonkast såg hon, att den artighet, han nyss visat, icke på något sätt förminskats, och för att betala med samma mynt började hon, då de möttes, att uttrycka sin beundran över platsens skönhet, men hon hade knappt hunnit uttala orden »förtjusande», »hänryckande», förrän några oangenäma hågkomster trängde sig på henne, och hon inbillade sig, att lovord över Pemberley från hennes sida kunde på ett ledsamt sätt missförstås. Hon rodnade och sade ingenting mera.
Mrs Gardiner stod några steg bakom dem, och då Elisabet tystnade, frågade han henne, om hon ville
