i djupa tankar. Elisabet kunde omöjligen känna sig väl till mods, men hon var smickrad och förnöjd. Hans önskan att presentera sin syster för henne var en utomordentlig uppmärksamhet. De lämnade snart de andra bakom sig, och då de hade kommit fram till vagnen, voro mr och mrs Gardiner en åttondels mil efter dem.
Han bad henne då stiga in, men hon förklarade att hon icke var trött, och de stodo tillsammans på gräsplanen. Vid ett sådant tillfälle kunde mycket ha sagts, och tystnaden var mycket genant. Hon ville tala, men hennes tunga tycktes vara bunden. Slutligen erinrade hon sig, att hon befann sig på resa, och de talade länge och väl om Matlock och Dovedale. Dock skredo tiden och mrs Gardiner långsamt framåt, och det var nästan förbi med hennes tålamod och hennes tankar, innan denna tête-à-tête var slut. Då mr och mrs Gardiner kommo fram, uppmanades de alla ivrigt att stiga in och intaga förfriskningar, men de avböjde detta, och så skildes man åt under ömsesidiga artighetsbetygelser. Mr Darcy hjälpte upp damerna i vagnen, och när denna satte sig i gång, såg Elisabet, hur han långsamt styrde kosan mot byggnaden.
Nu började hennes morbrors och mosters anmärkningar, och båda förklarade, att han var oändligt mycket bättre än de väntat sig. — Han är ju ytterst fin i sitt sätt, artig och anspråkslös, sade mr Gardiner.
— Visserligen är det något förnämt hos honom, svarade hennes moster, men det inskränker sig till
