åt, fällde han ett par yttranden, som hon vågade tolka som ett bevis på att han hade Jane i kärt minne, och en önskan att säga något mera, som kanske kunde röra sig om henne, om han blott hade vågat. I ett ögonblick, då de andra voro inbegripna i samtal, yttrade han till henne med en ton av verklig saknad, att det var mycket länge sedan han haft det nöjet att träffa henne, och innan hon hann svara, tillade han: — Det är mer än åtta månader sedan. Vi ha inte träffats sedan den tjugusjätte november, då vi alla voro på bal på Netherfield.
Elisabet hörde med glädje, att hans minne var så troget, och efter en stund, då hon icke var upptagen av någon av de andra, passade han på och frågade henne, om alla hennes systrar voro på Longbourn. Det låg icke mycket i denna fråga lika litet som i den föregående anmärkningen, men de åtföljdes av en blick och ett tonfall, som voro betydelsefulla.
Hon kunde icke ofta fästa sina blickar på mr Darcy själv, men så ofta hon uppfångade en skymt av honom, såg hon hos honom ett uttryck av allmän tillfredsställelse, och i allt vad han sade förnam hon en ton så avlägsen från högdragenhet eller missaktning för hennes sällskap, att det övertygade henne om att den förbättring, som hon dagen förut iakttagit hos honom, hur tillfällig den än kunde visa sig vara, åtminstone hade varat ett dygn. När hon såg, huru han på detta sätt sökte bli bekant med och fördelaktigt bedömd av personer, med vilka han för några få månader sedan skulle ha ansett det för en skam att ha någon beröring — när hon såg honom
