broderns inträde bemödade sig miss Darcy mycket mera om att deltaga i samtalet, och Elisabet märkte, att han var angelägen om att hon och hans syster skulle bli bekanta, och att han så mycket som möjligt sökte befordra varje försök till närmande dem emellan. Miss Bingley märkte likaledes allt detta, och oförsiktigt givande luft åt sin förbittring, sade hon vid första tillfälle, som erbjöd sig, med hånfull artighet:
— Hör nu, miss Eliza, har inte —shire lantvärnsregementet förflyttats från Meryton? Det måste vara en stor förlust för er familj.
Hon vågade icke nämna Wickhams namn i Darcys närvaro, men Elisabet förstod genast, att hon företrädesvis tänkte på honom, och de mångahanda hågkomster, som voro förbundna med honom, gjorde, att hon för ett ögonblick kände sig bragt ur fattningen, men hon gjorde en kraftig ansträngning för att tillbakavisa det elaka angreppet och besvarade genast frågan i en ganska obesvärad ton. Medan hon talade, kom hon ofrivilligt att kasta en blick på Darcy, som rodnade och såg allvarligt på henne, samt på hans syster, som var alldeles förbryllad och icke kunde lyfta upp sina ögon. Hade miss Bingley vetat, vilken smärta hon vållade sin älskade vän, skulle hon säkerligen ha avhållit sig från att göra en sådan anspelning, men hon hade endast velat bringa Elisabet ur fattningen genom att rikta sällskapets tankar på en man, för vilken hon trodde att hon hade ett visst tycke. Hon hade hoppats, att Elisabet därvid skulle lägga i dagen känslor, som möjligen
