äro icke alltid förståndiga, och då hon märkte, att han slutligen såg en smula förargad ut, hade hon vunnit den framgång, hon åsyftade. Han iakttog dock en envis tystnad, men då hon var fast besluten att få honom att tala, fortsatte hon:
— Jag kommer ihåg, när vi först lärde känna henne i Hertfordshire, hur förvånade vi alla voro att höra, att hon allmänt ansågs för en skönhet, och jag minns särskilt, hur ni en kväll, sedan hon och hennes familj ätit middag på Netherfield, sade: »Hon en skönhet! Jag skulle lika gärna vilja kalla hennes mor ett kvickhuvud!» Men sedan tycktes hon göra ett något bättre intryck på er, och jag tror, att ni en gång fann att hon såg ganska bra ut.
— Ja, sade Darcy, som nu icke längre kunde behärska sig, men det var när jag först lärde känna henne, ty jag har nu i många månader ansett henne för en av de vackraste kvinnor jag känner.
Sedan gick han sin väg, och miss Bingley hade den tillfredsställelsen att ha tvungit honom att säga något, som icke gjorde någon annan än henne själv ledsen.
Mrs Gardiner och Elisabet talade under återfärden om allt, som tilldragit sig under deras visit utom om det, som särskilt hade intresserat dem båda. De samspråkade om alla de personers utseende och uppförande, som de träffat, med undantag av den, som mest upptagit deras uppmärksamhet. De talade om hans syster, hans vänner, hans hus, hans frukt — om allting utom om honom själv; dock längtade
