jag är bara upprörd över en förfärlig nyhet, som jag nyss fått från Longbourn.
Hon brast i tårar, då hon anspelade därpå, och under några minuter kunde hon icke säga ett ord. Darcy, som befann sig i stark spänning kunde endast få fram några otydliga ord om sitt deltagande och iakttaga henne under medlidsam tystnad. Slutligen talade hon igen. — Jag har just haft ett brev från Jane med en förfärlig nyhet. Den kan inte döljas för någon. Min yngsta syster har lämnat alla sina vänner — har rymt — har kastat sig i mr Wickhams armar. De ha tillsammans begivit sig från Brighton. Ni känner Wickham alltför väl för att tvivla på återstoden. Hon har inga pengar, inga förbindelser, ingenting, som kan fresta honom att — hon är förlorad för alltid!
Darcy lyssnade med stum förvåning. — När jag betänker, tillade hon med en ännu mera upprörd stämma, att jag hade kunnat förhindra det! Jag, som visste, hurudan han var. Om jag bara hade omtalat en del av vad jag fått veta för min familj! Om man lärt känna hans karaktär, kunde detta inte ha skett. Men det är alldeles — alldeles för sent nu.
— Det gör mig verkligen oändligt ont, utropade Darcy, det gör mig ont och upprör mig. Men är det säkert, fullkomligt säkert?
— Ja! De lämnade Brighton tillsammans i söndags afton, och man har följt deras spår nästan till London, men inte längre; de ha säkert inte rest till Skottland.
