Sida:Stolthet och fördom.djvu/369

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
115

— Och vad har gjorts, vad har företagits för att återfinna henne?

— Min far har rest till London, och Jane har skrivit och anhållit att min morbror genast skall skynda till hans hjälp, och vi skola, som jag hoppas, resa om en halvtimme. Men ingenting kan göras åt saken — jag vet mycket väl, att ingenting kan göras. Hur skall man kunna inverka på en sådan man? Hur skall man ens kunna få reda på dem? Jag har inte det ringaste hopp. Det är på allt sätt förfärligt!

Darcy skakade på huvudet och instämde under tystnad i vad hon sade.

— När mina ögon öppnades för hans verkliga karaktär — o, om jag hade vetat vad jag borde, vad jag vågade göra! Men jag visste inte — jag var rädd för att göra för mycket. Olycksaliga, olycksaliga misstag!

Darcy svarade ingenting. Han tycktes knappast höra henne och gick fram och tillbaka i rummet i djupa tankar, med rynkad panna och dyster uppsyn. Elisabet märkte snart och förstod genast, hur saken stod. Hennes inflytande var i sjunkande, det måste sjunka vid ett sådant bevis på familjens svaghet, ett sådant vittnesbörd om den största vanära. Hon kunde varken undra eller döma, men tron på hans självbehärskning skänkte ingen tröst åt hennes hjärta, ingen lindring i hennes sorg. Den var tvärtom fullt ägnad att låta henne förstå sina egna önskningar, och aldrig hade hon så uppriktigt känt, att