Sida:Stolthet och fördom.djvu/371

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
117

saken, än man för närvarande kunde hoppas, och avlägsnade sig med en lång, allvarlig avskedsblick, sedan han bett henne framföra hans hälsningar till sina släktingar.

Då han lämnat rummet, kände Elisabet, hur föga troligt det var, att deras sammanträffanden någonsin mer skulle få den karaktär av hjärtlighet, som utmärkt dem här i Derbyshire, och hon kastade en blick tillbaka över hela deras bekantskap, som var så full av motsägelser och växlingar, och suckade över förvändheten i sina känslor; nu skulle hon gärna ha sett, att denna bekantskap fortsattes, förut däremot skulle det ha glatt henne, om den avslutats.

Om tacksamhet och högaktning utgöra en god grund för tillgivenhet, så torde förändringen i Elisabets känslor varken vara osannolik eller klandervärd. Men om ett tycke, som härflyter ur en sådan källa är oförnuftigt eller onaturligt i jämförelse med ett sådant, som så ofta säges uppstå vid första anblicken av sitt föremål, till och med innan två ord hunnit växlas, så kan ingenting sägas till hennes försvar, utom att hon så att säga gjort ett försök med det senare tillvägagåendet i sitt förhållande till Wickham, och att hennes misslyckande därvid måhända kunde ge henne rätt att fästa sig vid Darcy på det förra, mindre intressanta sättet. Vare därmed hur som helst, såg hon med saknad, att han avlägsnade sig, och detta första exempel på vad Lydias vanära måste medföra, väckte hos henne ny ångest, då hon tänkte på den bedrövliga händelsen