Alltsedan hon läste Janes andra brev, hade hon icke ett ögonblick hoppats, att det var Wickhams avsikt att gifta sig med Lydia. Ingen annan än Jane, trodde hon, kunde smickra sig med en sådan förhoppning. Förvåning var nu vad hon minst av allt kände. Under det att intrycket av det första brevet fyllde hennes själ, var hon idel förvåning över att Wickham ämnade gifta sig med en flicka, som han omöjligen kunde taga för pengarnas skull, och hur Lydia någonsin kunde ha intagit honom hade synts henne obegripligt. Men nu föreföll det henne alltför naturligt. För en sådan förbindelse som denna voro nog hennes behag tillräckliga, och ehuru hon icke trodde, att Lydia med vett och vilja gick in på en rymning utan tanke på giftermål, hade hon icke svårt för att tro, att varken hennes dygd eller hennes förstånd skulle bevara henne för att bli ett lättvunnet byte.
Medan regementet var i Hertfordshire, hade hon aldrig märkt, att Lydia hade någon svaghet för Wickham, men hon var övertygad om att Lydia endast hade behövt uppmuntran för att fästa sig vid vem som helst. Än hade en officer, än en annan, varit hennes gunstling, allt eftersom de på grund av sina bevis på uppmärksamhet stego i hennes aktning. Hennes tycken hade ständigt varit växlande, men aldrig utan ett föremål. Hur bittert kände icke nu Elisabet de beklagliga följderna av försummelse och missriktad svaghet gent emot en sådan flicka!
Hon längtade nu otåligt att få komma hem, att
